som hon så innerligt älskat och sannnolikt ännu älskade, men hennes kvinnovärde var såradt och hon visade sig stolt. Med ingen annan ville hon förenas, men med den man som en gång af en i högt mått orättvis och förolämpande fördom öfvergifvit henne kunde hon icke binda sig för lifvet. Därtill hade han för djupt kränkt henne, och i henne hela hennes kön, hela det mänskliga som måste gälla kvinnan lika mycket som mannen.
Med blödande hjärta svarade hon nej, för alltid nej.
Björk vardt ännu människofiendtligare. Två varelsers lycka var förspild.
Ej långt efter Björks förlofning mottog jag ett annat kort som gaf till känna Rapins snara inträdande i det äkta ståndet. Jag bjöds också på bröllopet och hade nöjet att där göra bekantskap med bruden, en ung vacker kvinna, kanske till och med vackrare än Björks fästmö, men långt ifrån så behaglig.
Jag talade med henne om konst och i synnerhet målarkonst, men det tycktes icke det ringaste röra henne. Hon svarade undvikande eller rakt ingenting. Hon såg till och med dum ut, tyckte jag. Brudgummen skrattade och syntes på det högsta förtjust.
»Du ser,» sade han, »att jag skaffat mig en hustru efter egen smak och en sådan som alla borde söka, en som är fullt kvinlig och ej lägger sig i det som inte passar kvinnokönet. Du kan vara viss på, att jag först och främst sökt en som inte är konstnärinna, och för att vara riktigt säker har jag tagit en som ej känner ringaste deltagande för de bildande konsterna.
Månne hon känner deltagande för något annat, tänkte jag, och ledde samtalet hit och dit i ämnen med hvilka bildade människor bruka sysselsätta sig.
Bruden var lika kall, att inte säga lika dum. Men
