försvunnit från sitt hem och sedermera ej låtit höra af sig. Han kom aldrig till baka. Hade han begått själfmord eller hade han rymt till främmande land? Det har icke uppdagats, ehuru den förra förmodan är den sannolikaste.
Fru Rapin grät mycket, lät på vanlig väg lysa efter sin man för att han skulle inom natt och år infinna sig och fortsätta äktenskapet, och sedan året var förlidet, utan att den mannen hörts af, tog hon sig en ny som icke var konstnär och ingenting annat häller och som såg nästan lika bra ut som salig Rapin.
»Kommer du ännu ihåg den stackars Rapin?» sade grosshandlar Mäcklin, då jag en vacker sommardag för icke så lång tid sedan satt på hans veranda i den vackra skogsbacken ute i skärgården! »Jag undrar hvart han tog vägen. Men det hade väl gått med mig på samma sätt, om jag inte haft min präktiga hustru.»
Saken var den, att Rapin knapt hunnit gifta sig, förr än vännerne mottogo ett nytt förlofningskort, på hvilket lästes »Walter M’Lean, Anna Ström».
Grosshandlaren Mäcklin härstammade från Skotland — från Småland, sade andra — och han tyckte om att skrifva sig på skotska Mac Lean eller blott M’Lean, ehuru firman alt från far eller farfar varit Anders Mäcklin & C:o.
Walter Mäcklin gifte sig. Äfven hans hustru var vacker. Det är i allmänhet kännetecknande för Stockholmsflickorna, påstås det. Han var lika kär i henne som Rapin i sin maka. Men det såg något olika ut i de två hemmen.
»Kan ni tänka er, att hustru min börjar tala med mig om affärer,» sade grosshandlaren en afton, då han satt tillsamman med någre af de gamle vännerne.
