Sida:Gamla kort.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
109
TRE FÖRLOFNINGSKORT

Det var i början af hans äktenskap. Vännerne skrattade och påminde honom, hvad han själf yttrat om fruntimmer och affärer.

»Jag är fortfarande af samma åsigt,» förklarade han, »och därför förargar det mig inte så litet. Min hustru är ett bildadt, ett riktigt bildadt fruntimmer, och jag nödgas erkänna, att hon i det afseendet verkligen står öfver mig. Ja, sannerligen gör hon inte det, så påkostande det än är att erkänna det. Men hvar och en bör njuta sin rätt, det är min grundsats. Bildningen är emellertid en sak för sig och här ingenting att göra med affärerne.»

»Nå, hur bär du dig åt, när fru Mäcklin kommer och vill tala om affärer?»

»Jag skrattar och slår bort det med skämt. Inte lönar det mödan att visa, hur förargad jag i själfva verket är. Och dess utom tycker jag om min hustru och hyser aktning för henne, blott hon vill hålla sig på sitt kvinliga område.»

»Men låter frun afspisa sig med skämt?»

»Nej, det är just det harmligaste, att då skämtar hon också, men hur vi skämta och skratta och ha, uppriktigt sagdt, förbannadt trefligt, så, innan jag vet hur det bär till, äro vi åter midt uppe i affärerne, och jag öfverraskar mig själf med att sitta och prata med henne liksom med en gammal affärsvän. Det är för rasande, men det skall nog bli slut på de där dumheterna, det lofvar jag. Hvar och en skall sköta sin sak, och det är jag som är ensam innehafvare af den gamla firman Anders Mäcklin & C:o.»

Det vardt dock inte så snart slut på de »där dumheterna». Unga fru Mäcklin började alt mera komma under fund med, att hennes käre man, som var en