mig på kontoret eller att hemta upp alla böckerna hit och få tala med gamle Tunbom? Jag har under det jag tittat i reskontran funnit, att Bergholm varit mycket slarfvig. Det tar nog tid att göra litet ordning i det där, en vecka åt minstone, kanske två eller tre eller ännu längre, men ett fullt tillförlitligt, om ock mycket knaphändigt öfverslag bör man väl kunna få i hop snart nog.»
Grosshandlaren gaf sitt samtycke till alt hvad hustrun föreslog. Hon såg så tvärsäker ut, att han icke kunde motsäga henne, icke hysa tvifvel om hennes förmåga, ehuru han visst icke var öfvertygad om, att den förmågan skulle uträtta något fullt verksamt.
Han började till och med lugna sig något. Han tog sin lilla, två års gamla flicka på sitt knä och jollrade med barnet, under det han äfven smekte sin, ett par år äldre gosse.
Fru Mäcklins ögon tårades, men det såg ej ut som sorgens, utan snarare som hoppets tårar. Hon betraktade mannen och barnen med makans och moderns kärleksfulla blickar.
»Men, kära Anna,» utropade Mäcklin plötsligt, och oron syntes åter få makt med honom. »Huru skall du kunna taga reda på böckerna och därmed hitta på några utvägar? Jag har visserligen aldrig talat med Tunbom och Bergholm om de där sakerna, men sannerligen jag tilltror mig att i hast skaffa tillräckligt ljus. Aldrig har du sysselsatt dig med köpmansböcker.”
»Så tror du, emedan du ansett det inte tillhöra en kvinna, men jag kan i det afseendet mer än du anar.»
Hon log åter så vackert och förtröstansfullt.
Anna Ström hade bland sina öfriga, ganska värdefulla kunskaper äfven den att fullständigt känna bokföring och hvad som i allmänhet kan förekomma på ett
