handelskontor, hvilket hennes omtänksamme fader låtit henne inhemta på ett verkligt godt handelsinstitut.
»Du måste lära ett yrke, min flicka,» hade fadern sagt, då dottern genomgått skolan och tagit ett stort antal enskilda undervisningstimmar. »Hvilket yrke skulle du hälst välja?»
»Köpmansyrket», sade Anna. »Jag vill egna mig åt grosshandel. Det skulle roa mig.»
»Ser man på,» skrattade fadern. »Men det faller sig dock något svårt för en flicka att drifva köpenskap i stort, och det är ett farligt yrke.»
»Det kan nog hända,» medgaf dottern, »men det må väl inte vara farligare för det ena könet än för det andra.»
»Hm! . . . Det torde nog vara sant, ehuru kanske inte alla skulle vilja gå in på den åsigten . . . Du skall emellertid få lära alt hvad som kan inhemtas på ett handelsinstitut. Sedermera måste du dock söka plats på ett kontor och praktiskt lära yrket. Det senare blir kanske kinkigare, ty kvinliga kontorister äro väl ej mycket efterfrågade.»
»Å, har jag vackra betyg från institutet, får jag nog plats,» menade Anna.
»Hon är en snäll och rask flicka, men, herre gud, hvad hon måtte vara prosaisk!» utropade en beskedlig fru som trodde sig vara mycket poetisk därför att hon kände afsmak för all nyttig sysselsättning.
Anna var i själfva verket en mycket poetisk natur och såg lifvet ur en högre synpunkt, men just därför visste hon, att äfven kvinnan måste vara beredd att möta lifvets allvar.
Hon fick dock aldrig plats på något kontor. Kort efter det hon slutat sin kurs, gjorde hon bekantskap med
