eller att du ens tagit undervisning där. Vet du hvad Mäcklin sade, då jag började tala om nödvändigheten för kvinnan nu för tiden att kunna ett yrke? Jo, han menade, att de kvinnor som inte kunna bli gifta böra vara betänkta på någon sysselsättning, såsom lärarinnor, modister eller, i fall de tillhöra de ’lägre’ klasserna, tjänstehjon, och så vidare, men att han för sin del afskydde ’bättre’ fruntimmer som lägga sig i mannens handteringar. Det där lofvar just inte godt för en tillämpning af dina grundsatser.»
»Det reder sig nog, pappa, bara . . .»
Hon tystnade och såg litet förlägen ut.
»Bara du blir gift, ville du säga. Ja, måtte det gå efter din åsigt! Jag önskar ej något högre.»
Och så vardt den vackra, raska, goda, bildade och förståndiga Anna Ström gift med grosshandlaren Walter Mäcklin, ensam innehafvare af den gamla firman Anders Mäcklin & C.
Huru det sedan gick, veta vi, ända till den stund då fru Mäcklin började taga hand om affärerna. De voro mycket inkrånglade, men ingalunda i så förtvifladt skick som grosshandlaren själf trott. Det dröjde emellertid något, innan den unga frun fick reda på den trassliga härfvan.
Mannen var fortfarande mycket orolig och hade alldeles förlorat modet. Hustrun hade icke stor hjälp af honom vid det ansträngande arbete som hon och ett par af kontoristerna påtagit sig.
»Det går naturligtvis inte,» sade han oupphörligt, och hans förtroende till hustruns förmåga började åter minskas.
»Inte kunna kvinnor uträtta något i saker som öfverstiga kanske de starkaste mäns krafter,» yttrade han. »Jag anser mig böra göra cession, ty att med en
