med hjärtlig, en fulländad verldsman och kunde deltaga i hvilket samtal som hälst, när det rörde lättare literatur och konst eller när politik kom i fråga. Om affärer talade han aldrig i sällskap och minst naturligtvis med fruntimmer.
»En mycket hygglig karl,» var det allmänna omdömet. Mot Anna var han kanske hyggligast, och den fina uppmärksamhet som han redan strax vid deras sammanträffande visade henne samt den hjärtliga tillgifvenhet han sedan lade i dagen gjorde intryck på henne.
Hon fattade tycke för honom. Det var hennes första tycke, och det kunde må hända kallas kärlek.
En dag sade hennes far till henne:
»Kära Anna! Mäcklin har hos mig anhållit om din hand. Hvad säger du om det?»
Det tycktes icke öfverraska henne, men hon var glad, mycket glad, och förklarade, att om hennes far ej hade något emot det, så ville hon gärna gifta sig med Walter Mäcklin.»
»Besynnerligt är det emellertid,» yttrade gubben Ström, »att du redan länge visat så stor håg för grosshandel. Det må väl inte vara den hågen som nu förmår dig att svara ja? Det må väl inte vara endast för grosshandelns skull som du vill gifta dig med grosshandlaren?»
Anna rodnade och såg eftertänksam ut, men förklarade snart, att nog vore det mannen Mäcklin och icke firman som hon tyckte om.
»Vet pappa, det tror jag mig bestämdt kunna försäkra,» tillade hon och rodnade ännu starkare.
»Nå, då är det bra, min lilla flicka,» sade gamle Ström. »Din lycka ligger mig om hjärtat. Men jag tror, att det är klokast, att vi, åt minstone tills vidare, inte låtsa om, att du har så vackra betyg från handelsinstitutet
