mig om, att de fortfarande prata tok, aldeles som baron där, och att de ingenting veta och ingenting bry sig om att veta.»
”Det är en tröstlös åsigt om tidningsväsendet.”
”Men en fullkomligt riktig. Jag har reda på den saken . . . Garçon, tag hit Börsen-Halle!”
Månge aftnar bytte magistern och jag ut tidningar samt ett och annat ord, men därvid stannade bekantskapen också ända till en dag, då ”baron” fört ett högljuddare och nästan mera än vanligt fånigt pratande till höger och vänster, hvaröfver magistern klagade, hvilket åter gaf anledning till en ganska liflig ordstrid mellan de båda herrarne till de öfrige gästernes synnerliga munterhet. Man hade aldrig trott, ”att gubben i vrån” kunde brusa upp på det sättet.
Han var dock den förste som tystnade. Utan att vidare se på sin motståndare, tog han sin hatt och lemnade kafét flere timmar före den vanliga tiden. Jag var redan förut på väg att bryta upp och hade uppehållits endast af nyfikenhet att höra på grälet. I dörren stötte jag samman med den vredgade magistern. Vi följdes fram åt Gustaf Adolfs torg. Den gamle mannen teg och gick och stirrade som vanligt på marken, under det jag sökte få ett samtal i gång. Mina bemödanden lyckades slutligen, och magistern vardt meddelsammare än jag vågat hoppas.
”Eftermiddagen är till spillo gifven,” sade han, när vi hunnit till hans port.
Han bodde vid Drottninggatan i ett af de riktigt aristokratiska husen hvilka på 1850-talet voro flera än nu, då nämnda gata snart icke är annat än en storartad modebasar.
