Klockan var åtta på aftonen, men likväl fann magistern, att ”eftermiddagen vore till spillo gifven”.
Han frågade, om jag ville stiga upp till honom för att röka en cigarr och prata en stund.
”Herrn tyckes mig vara en ganska språksam ungdom”, sade han helt oförbehållsamt, och jag tog icke illa upp hans fria sätt att uttrycka sig. Jag tyckte tvärt om, att det skulle vara ganska roligt att se huru ”gubben i vrån” kunde hafva det i sitt hem samt kanske få höra något närmare om hans föregående öden. Hvad ”baron” vid ett par tillfällen därom förtäljt, tycktes ej vara synnerligt trovärdigt, men hade likväl retat min nyfikenhet.
Han bodde fyra trappor upp i ett litet och föga väl möbleradt rum hvilket just icke tycktes mycket öfverensstämma med det aristrokatiska huset.
”Jag kan väl inte bo vid en bakgata,” sade magistern; ”det är för otäckt.”
Han var fattig, det kunde nog synas, och jag hade ansett honom höra till de ”afsigkomna figurer” hvilka brukade visa sig hos De la Croix; men det kunde ock märkas, att han vore stolt och icke just ville låtsa om sin fattigdom.
Efter att hafva bjudit mig på en ganska god cigarr och bedt mig taga plats, slog han sig själf ned midt framför mig och visade sig snart lika språksam som han förut varit fåordig.
Först klockan tolf på natten bröt jag upp. Tiden hade gått mycket fort, tyckte jag. Magistern och jag hade afhandlat en hel mängd frågor. I några voro vi fullkomligt ense, i andra af ganska olika åsigter, men alla gåfvo anledning till mycket pratande hit och dit.
När vi åter träffades hos De la Croix, var magistern lika fåordig som förut, läste tidningarne med samma