Ett Stockholmsoriginal.
Liten, trind, liflig, med rödlett ansigtsfärg,
gråsprängdt hår och ständigt leende — så såg Johan
Allander ut. Jag glömmer honom aldrig.
På 1840-talet for jag ofta med kullbåtarne som lågo i Riddarholmskanalen, nedan för Gustaf III:s vackra bro, och som underhöllo förbindelsen med Bergsund, Gröndal, Löfholmen och de andra sommarställena vid Liljeholmsviken. Hvar gång jag gick om bord, kunde jag vara säker på att finna den lille, gladlynte mannen på stranden i lifligt samspråk med Rättviks-Brita och Orsa-Stina.
»Min unge vän far till landet?»
Det var en stående fråga till mig, och lika oförändradt svarade jag:
»Ja, visst! Men i dag skall väl kamrern fara med?»
Johan Allander hade varit kammarförvandt i Kammarkollegium, men tidigt tagit afsked och kallades kamrer.
»Nej, tack! Jag har så mycket att uträtta i staden,» fick jag altid till svar. »Men,» tillade han ofta, »hvad det unga slägtet får vara med om mycket nytt! Först kommo kullornas roddbåtar och besegrade
