roddarmadamernas tröga barkasser, och nu hålla de trefliga kullbåtarne med åror på att utträngas af vefslupar. Det går fort, nästan för fort, tycker jag.»
»Men tänk, när vi en gång få ångslupar till Liljeholmsviken!» anmärkte jag.
»Å, sakta i backarne, min unge vän!» inföll kamrern. »Det skulle bestämdt aldrig bära sig.»
Kom jag på aftonen den dagen eller med flere dagars mellantid till baka från min utflykt, kunde jag vara säker på, att gubben Allander stod på stranden.
»Har kamrern stått kvar här sedan jag for ut?» sporde jag.
»Tycker någon det!» utropade han. »Jag som har så mycket att göra! . . . Det har varit mycket folk med kullbåtarne i dag,» tillade han, »och det var så i går och i förrgår också.»
Det hände, att jag på den tiden också for med kullbåten från Räntmästartrappan till Tegelviken för att därifrån gå till Barnängen och med »Lungsoten» låta frakta mig till Stubbsund.
Äfven vid Räntmästartrappan träffades gubben Allander ganska ofta.
»Det är nog en vacker tur som min unge vän gör åt det här hållet,» brukade han säga.
»Ja, det kan kamrern lita på,» svarade jag. »Och från Barnängen har man en verklig ångslup på Hammarbysjön och Jerlasjön.»
»Ja, jag hör det. Snart flyger man väl också.»
»Tills vidare får man dras med Lungsoten på de där småsjöarne,» anmärkte jag. »Han pustar och spottar förskräckligt, men det är då åt minstone icke galopperande lungsot, ty fortare än en vefslup går den ångbåten inte.»
»Nå, är det mycket folk med?»
