Flertalet af studenterne fröjdade sig åt den omtyckte kandidatens framgång.
Nu skulle den unge magistern börja sin egentliga lifsverksamhet. Den gamle »frisinnade anti-gustavianen» hade med växande bekymmer sett sin sons framsteg i den »fördömda tidsandan,» såsom han brukade uttrycka sig, men döden skonade både Gabriel Silfverspets och hans maka från sorgen att se sonen gå ännu längre.
Tures fordne lärare hade också lemnat det jordiska, och det redan vid tämligen unga år samt till lärjungens stora sorg. Den unge magistern stod således ensam i verlden.
»Nej, jag är inte ensam,» sade han. »Jag har hela människoslägtet att älska och att arbeta för, och i främsta rummet har jag fäderneslandet.»
Store voro hans planer, och han kände en brinnande lust att utföra dem. Med den akademiska grad han förvärfvat kunde han vända sig till många olika verksamhetsfält. Han ville dock icke binda sig i statens tjänst. Hans kärlek till oberoende satte sig däremot. Ännu mindre kunde det komma i fråga att tillbjuda kyrkan sina krafter. Åt kyrkan ville han tvärt om måtta några väldiga hugg. Han önskade att gagna som skriftställare och som politisk person. Redan som student hade han väckt uppseende för en ovanlig förmåga att hålla tal, och den förmågan skulle tjäna hans afsigter i det offentliga.
Det dröjde ej länge förr än Ture Silfverspets hade intagit sin plats på riddarhusets bänkar.
»Men stämmer det öfver ens med dina politiska åsigter?» sporde honom en gammal kamrat. »Du har ju många gånger uttalat dig mot adelns själfskrifvenhet som folkombud?»
Det medgaf den unge ledamoten af riddarhuset, men
