han måste nytja tillfället för att komma med i riksdagen, förklarade han.
»Du gör således medgifvanden och viker från dina egna åsigter?»
»Aldrig i det stora!» utropade Silfverspets med mycken värme.
Det gjorde han ej heller. Han begagnade första tillfälle för att hålla ett dundrande tal i en fråga, där han hade nästan hela riddarhuset emot sig. Men man tog det icke så noga med en ung, hetlefrad och oerfaren man hvilken naturligtvis ville väcka uppseende. Man ansåg det icke löna mödan att motsäga honom. Till hvad skulle det tjäna? Frågans öde vore ju tillräckligt tryggadt. Man smålog helt välvilligt och öfverseende.
Detta gjorde den unge vältalaren missmodig. Han hade önskat en skarp strid och för en sådan var han rustad, af en sådan hade han väntat sig stora fördelar. Nu log man endast och visade sig höfligt undfallande, till och med ursäktande. Det tycktes icke vara någon enda af alla de månge motståndarne som tagit illa upp hans ganska häftiga tal.
»Odrägligt!» sade Silfverspets för sig själf, när han den dagen lemnade riddarhuset.
»Vill magistern vara med om en liten tillställning som vi ha på Franska värdshuset i eftermiddag?» tillfrågades han helt vänligt af en gammal riddarhusledamot, en af landets stormän, hvilken Silfverspets viste hafva haft största anledning att förarga sig öfver hvarje motstånd mot den fråga som nyss afgjorts.
Silfverspets ämnade svara med ett kort nej, men den gamle grefven såg ganska välvillig ut och upprepade sin fråga på ett högst inbjudande sätt.
»Jag måste visa, att jag inte fruktar deras sällskap,»
