tänkte Silfverspets, tackade förbindligast och infann sig på Franska värdshuset, där han råkade riddarhusledamöter af olika åsigter, men märkte dock, att de fleste tillhörde det gamla konservativa lägret, följaktligen hans värste motståndare. I ett sådant sällskap fordrade höfligheten, att man icke uttalade åsigter som kunde väcka förargelse hos flertalet.
»Nå ja, jag tillhör inte något parti,» tänkte den unge framtidsmannen. »Jag måste kunna umgås med alla.»
Och han umgicks med dem, ej blott den aftonen, utan under hela riksdagen, men han fortfor att tala och rösta i framåtskridandets anda. Man tycktes dock icke gifva mycken akt på honom.
»Han är så ung,» hette det.
»Jag som tillhör de mest frisinnade och längst framryckta åsigter,» kom han en gång att i ett samtal yttra till en annan riksdagsman.
»Gör magistern det?» frågade den andre som det tycktes på fullt allvar.
Då Silfverspets uttryckte sin förvåning öfver att sådant kunde sättas i fråga, förklarade den andre, att man visserligen hört honom hålla några mycket eldfängda tal i rent demokratiskt syfte, men detta vore ju icke så underligt hos en helt ung man hvilken nog snart skulle komma på andra tankar.
»Aldrig!» bedyrade Silfverspets.
»Är det verkligen på det sättet,» inföll kamraten, »så beklagar jag magistern, ty då kommer magistern också att aldrig uträtta något. Vill man vinna något för sig själf eller sin sak, får man inte köra hufvudet i väggen. Det gör aldrig en verklig politiker.»
Silfverspets gick och tänkte på de orden, och ju
