Sida:Gamla kort.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
134
UNGDOMSIDEAL

också ständigt oberäkneliga omständigheterna, hade partiet skjutit betydligt öfver till en annan sida och stod nu i mycket på stillaståendets, att icke säga tillbakagåendets ståndpunkt.

»Det kan se så ut,» sade Silfverspets, »men jag vet, huru det i själfva verket förhåller sig. Vi äro fortfarande lika liberale som förr, äfven om vi ha skenet mot oss.»

Han trodde verkligen så. Partiet hade ej häller »gått öfver», lika litet som han själf var någon öfverlöpare.

Nu var han, som sagdt, en af partiets ledare, men nu kände han sig ännu mer bunden än förr. En praktisk man, som han var, kunde ej göra något som strede mot partiets syften för tillfället, ty då skulle han ju blott störta sig själf och kanske dess utom väcka misstankar mot hela partiet. Nej, man måste vara politisk.

Silfverspets var småningom vorden politisk, att han både som partiledare och tidningsutgifvare talade, skref och handlade i fullkomlig motsats till hvad han i ungdomen heligt svurit sig själf att uträtta. Och likväl var han visst icke någon förrädare, ej häller någon lycksökare. Han hade aldrig låtit muta sig, aldrig låtit förleda sig af nådens solsken eller af maktens hotelser. Det var blott »omständigheterna» som inverkade på den »praktiske mannen», på den »verklige politikern».

Då han i en och annan radikal tidning angreps för de åsigter han nu förfäktade, svarade han i sitt blad med mycken öfverlägsenhet och var själf i god tro på sin oföränderlighet.

På kärlek hade han icke haft tid att tänka, men en dag märkte han, till sin egen öfverraskning, att han älskade en ung, intagande flicka, med hvilken han under ett par år ofta sammanträffat i sällskapslifvet. Hulda Adeling