var dotter till en flera år förut afliden ämbetsman, och hennes mor hade, oaktadt sina små medel, lyckats gifva henne en god uppfostran, det vill säga som man brukar bestå flickor och som anses för dem tillräcklig. Mor och dotter voro gärna sedda i sällskapsverlden. Hulda var ett par och tjugu år, såg bra ut och vann allas hjärtan, men ingen tycktes hafva tänkt på henne såsom hustru förr än Ture Silfverspets fick sina ögon i det afseendet öppnade och friade till henne.
Han fick ja. Hulda hade långt förut i tysthet tänkt på honom, ehuru hon icke vågat hoppas, att han skulle uppmärksamma henne. Nu tillstod hon otvunget sin kärlek, och de förlofvade voro bägge de lyckligaste människor, åt minstone i sitt eget tycke.
Men många i »societeten» skakade på hufvudet och menade, att nog kunde Ture Silfverspets hafva gjort ett mera lysande parti. Det var också hvad en af hans politiske vänner sade honom.
»Jag anser mig böra tala öppet med dig,» yttrade den politiske vännen. »Vårt parti behöfver alt stöd som det kan skaffa sig. Jag vill visst inte lägga mig i dina enskilda affärer och minst i dina hjärteförhållanden, men vore jag i ditt ställe, skulle jag väl söka en förbindelse äfven i det afseendet som vore nyttigare för vårt parti. En verklig politiker måste se sakerna i stort. Partiet är hårdt ansatt på alla sidor och behöfver bundsförvandter bland de inflytelserika i landet. Det är hvad jag tänkt på vid mitt giftermål och hvad hvar och en af partiet borde komma ihåg.»
Silfverspets brusade upp och snäste tämligen omildt af den politiske vännen. Denne mumlade något om otacksamhet och obegriplig blindhet samt mera dylikt hvilket gaf Hulda Adelings fästman åtskilligt att tänka på.
