Silfverspets var färdig att börja bedyra sina ömma känslor. Han hade ju ingen annan utväg, tyckte han.
»Tst! Inga flera osanningar!» afbröt Agda. »Jag vet, att ni tycker om Hulda Adeling. Det är henne ni älskar, och hon älskar ännu er, fast ni uppoffrat henne och fast hon låtit tålmodigt offra sig i tanke att främja eder lycka. Hulda hör olyckligtvis till de kvinnor som anses äga den äkta kvinligheten för att de låta behandla sig som osjälfständiga varelser hvilka ej hafva annan uppgift än att foga sig efter männens själfviska önskningar. Henne hade ni kanske kunnat göra lycklig, och hon skulle hafva gjort er lycklig, om ni haft mod att vara sann . . . Men ni är inte sann i något afseende.»
Silfverspets sökte försvara sig, men Agda ville ej höra på hans försvar, utan stod flera gånger i begrepp att lemna honom. Han fattade hennes hand och höll henne kvar, förödmjukade sig och anropade hennes goda hjärta om ett mildare omdöme.
Då Agda såg sig tvungen att fortsätta ett samtal som hon hälst önskat undfly, förklarade hon slutligen att hon aldrig skulle gifta sig med en man som förnekat alla sina forna åsigter samt till och med gjort sig till öfverlöpare i religiösa ting.
Silfverspets förklarade, att han aldrig svikit någon af sin ungdoms grundsatser, fastän han ännu ej funnit den lämpliga tidpunkten för att söka göra dem gällande, och han var fullt uppriktig, då han afgaf denna förklaring. Han trodde icke själf, att han gjort något annat än som vore oundvikligt för hvarje »verklig politiker».
Agda frågade honom, om han ej vore fritänkare, såsom det brukar kallas, en person hvilken icke antager någon religiös lärosats som icke öfverensstämmer med förnuftet, och likväl hade han sällat sig till det samfund
