grefvens rum till den del af våningen, där han visste sig träffa Agda.
»Fröken är sysselsatt och tar inte emot,» sade hennes kammarjungfru.
»Visst tar fröken emot magister Silfverspets,» förklarade grefvens syster som i detsamma kom ut från Agdas rum. »Hon har kanske litet hufvudvärk, men jag har öfvertalat henne att låta magistern försöka, om han ej kan drifva bort det onda. Herren vare med magistern! Församlingens förböner fattas icke.»
Den gamla frökens uppmuntrande ord och betydelsefulla nickningar gåfvo Silfverspets nytt mod. Han inträdde till Agda hvilken tog emot honom med vanlig artighet, men utan någon uppmuntrande blick eller något särskildt vänligt ord.
Det dröjde ej länge förr än Silfverspets hade framfört sin anhållan och frågat, om Agda ville göra honom lycklig och varda hans ledsagerska genom lifvet.
»Nej» lät hennes korta, men tydliga svar.
Det tycktes icke kosta henne den ringaste ansträngning för att gifva detta bestämda svar.
Silfverspets bleknade. En lång stunds tystnad inträdde. Han ville dock icke genast anse sig slagen. Agda steg upp, och den försmådde friaren borde ej kunna göra annat än aflägsna sig. Men han tycktes vilja föra sin saks talan, liksom han stode på riddarhuset, och frågade därför, om fröken Agda ville förklara, hvad hon egentligen hade mot hans anbud att invända. Kanske att det funnes något missförstånd som vore lätt att undanrödja?
»Herr magister,» svarade Agda utan tvekan, »jag älskar er inte. Känner ni verklig kärlek till mig?»
