Sida:Gamla kort.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
146
UNGDOMSIDEAL

förfölja hyckleriet, att i sin mån bidraga till människoandens frigörande från vantrons många snärjande band, och han hade icke bidragit till annat än några små, intet betydande ändringar i en och annan tämligen likgiltig lagparagraf som lemnade de stora frågorna orörda, och slutligen hade han själf sjunkit i fariseismens armar! Han, Ture Silfverspets, den fritt tänkande mannen, hade fröjdat sig åt att lofordas af tanketvångets män, att se det andliga högmodet taga honom under armarne och hyckleriet räcka honom handen!

Nu var alt mörker omkring honom, men inom honom brann det så mycket klarare, så mycket förskräckligare, och den klarheten lyste in i hvarje liten skrymsla af hans själ. Det var icke möjligt att längre dölja något, ingen utsigt att kunna undfly.

Morgonen kom, och Silfverspets gick ännu fram och till baka i sin sängkammare. Han kände ingen lekamlig trötthet, tyckte sig således icke behöfva någon hvila, men kunde ingenting företaga. Han hade ingen med hvilken kan kunde meddela sig, för hvilken han kunde bikta och finna tröst.

Jo, en fans dock. Hulda Adeling skulle icke stöta honom bort, i fall han åter nalkades och bad henne om tillgift.

Den »äkta kvinligheten» skulle icke neka honom förlåtelse.

»Kanske det ges en räddning,» utbrast Silfverspets, »och jag får börja ett nytt lif.»

Han klädde om sig, gick ut och styrde sina steg till fru Adelings bostad.

»Hulda älskar mig nog ännu,» tänkte han.

Samvetet hade skakat upp honom och han hade föresatt sig att börja en ny bana, som skulle mer