öfverensstämma med hans ungdomsårs allvarliga syften, och då fann han helt naturligt, att den kvinna som han en gång försmått och djupt förolämpat skulle vara färdig att genast förlåta honom och utan tvekan räcka honom en trofast hand för att med kärlek stöda och leda honom på den nye vägen.
Hvartill skulle annars den äkta kvinligheten tjäna?
Han träffade fru Adeling ensam. Hon syntes på det högsta förvånad öfver hans besök och underlät ej häller att säga honom detta. Därefter underrättades han af henne med några knappa ord, att Hulda vore farligt sjuk. Skakningen hade varit för häftig, och bemödandet att visa sig lugn och att till och med försvara honom som förskjutit hennes oegennyttiga kärlek hade slutligen ådragit den arma flickan en allvarsam sjukdom.
Med dessa ord afskedades Silfverspets af den bedröfvade och förolämpade fru Adeling.
Ett par veckor därefter var Hulda död.
»Usling!» sade Silfverspets till sig själf. Han föraktade sig nu ändtligen.
Riksdagen öppnades. Silfverspets hade länge tvekat, om han skulle taga ut polett. Han gjorde det först efter riksdagens början. Han satte sig tyst på sin bänk, gaf fåordiga eller inga svar, då man tilltalade honom, såg dyster och otillgänglig ut.
»Det är slut med Silfverspets betydelse inom partiet,» sade man.
Så var det. Partiet vände honom ryggen. De andra partierna låtsade icke om honom. Han invaldes icke i något utskott och erhöll ej häller något annat förtroendeuppdrag.
Han rufvade på att taga vid där han börjat, men snart åter slutat under sin första riddarhustid. Det kom
