siste riksdag kunde man knapt mer påminna sig Ture Silfverspets. Det var högst ovanligt, att någon nämde hans namn.
»Jo, jag kommer nog i håg honom,» sade en af hans gamle partikamrater, »men han har själf gjort alt för att glömmas, och bäst är väl det. Hans skuld var det att partiet sprängdes. Hade han gift sig med fröken Örnkrona, skulle våra förbindelser hafva visat sig helt annorlunda, och hade han spelat sina kort fint, skulle väl ingen kunnat hindra det giftermålet. Hon gjorde ju i alla fall en mesalliance, mycket större, än om hon tagit Silfverspets som dock var adelsman, om han också för öfrigt icke var mer än magister och tidningsskrifvare. Hennes man är ju inte annat än ingeniör, och därtill ofrälse . . . Ja, Silfverspets har mycket på sitt samvete inom riddarhuset.»
——————
»Det där har jag händelsevis fått veta,» tillade den gamle mannen, sedan han anfört sin forne partikamrats yttrande, »och jag tycker, att jag gärna kan tala om alt för herrn, efter herrn visat deltagande för mitt förfelade lif. Jag har sökt vara uppriktig vid förtäljandet af min lefnadssaga. Kanske herrn, som ju vill försöka sig som författare, en gång skrifver ned den sagan. Brodera då icke ut henne, utan gif henne åt allmänheten sådan hon är.»
Den uppmaningen har jag troget följt.
——————
