och det är hufvudsaken som jag nu har färdig. Vänta, skall du få höra.»
Han meddelade mig uppränningen till stycket, visserligen icke hela uppränningen, ty hon tycktes ännu ej vara färdig, men en del däraf, så mycket han tänkt ut.
»Nå, hvad säger du?»
Det var hans glada och väntansfulla utrop, sedan han redogjort för en del af stommen till det nya stycket — la charpente, såsom han med en »elegant fransk vändning» uttryckte sig.
Jo, det var icke så illa, men nog hade jag önskat få höra något mera för att kunna bilda mig ett säkrare omdöme.
Gösta Gran tycktes icke vara riktigt nöjd med mig, men var alt för glad och belåten med sin »charpente» för att göra middagen tråkig. Vi gingo sedan ända upp till Davidsons södra paviljong för att dricka kaffe, och han talade hela tiden om sina »konflikter,» af hvilka han väntade sig stor verkan, men som ännu ej voro riktigt klara.
Dagen näst efter träffades vi åter. Då var han, om möjligt, ännu gladare. Han hade hittat på en ny »konflikt,» mycket bättre än alla föregående och som skulle göra ännu större verkan.
Den tredje dagen medförde stegrad belåtenhet och mycket, mycket verksammare »konflikter». Men han hade träffat kloke gubben och varit nog oförsigtig att meddela sig äfven åt denne hvilken kommit med åtskilliga spefulla anmärkningar och »högst gemena insinuationer,» som Gösta dock med skaldens öfverlägsna förmåga att dräpa spyflugor på det kraftigaste genast gjort till intet.
Efter ytterligare några dagar underrättade Gösta mig, att han kastat hela skådespelet öfver bord, emedan
