han hittat på ett mycket bättre ämne som kunde gifva anledning till ännu verksammare »konflikter.»
Men huru skulle dessa »konflikter» lösas?
Lösningen vore ännu icke funnen, förklarade den med hvarje dag lyckligare författaren hvilken ännu icke skrifvit en enda rad på det nya stycket. Men det skulle nog komma. Däröfver behöfde ingen oroa sig.
Under flere månader fortgick det på samma sätt. Det ena förslaget följde efter det andra, det senaste ständigt mera dramatiskt, enligt Göstas åsigt, än alla de föregående och därför mera värdigt och fulländadt. Men fulländningen hördes aldrig af.
»Jag lemnar inte in något stycke till kunglige teatern förr än jag vet, att det är det bästa som kan åstadkommas,» sade den unge dramaturgen.
»Hvad kunglige teatern lär få komma att vänta!» anmärkte kloke gubben.
Slutligen började alla vännerna frukta, att Gösta Gran aldrig skulle skrifva något teaterstycke, och det gick så långt, att man tviflade på, det han någonsin skulle företaga sig något annat häller på fullt alvar. Men han var lika glad och förtröstansfull, lika älskvärd, lika svärmisk för medeltiden och lika skoningslös i sina omdömen om samtidens trångbröstade, själfkära och egennyttiga penningsträfvan.
»Det går aldrig väl för Gösta,» sade kloke gubben mer än en gång.
Den fruktan delades af oss andre också samt vardt starkare, ju längre tiden framskred utan att vår älskvärde vän upphörde att flyga från det ena förslaget till det andra, alla af samma tidsföraktande art.
»Han är en förolyckad människa,» sade faster på Kungsholmen. »Det blir aldrig folk af honom.»
