finansmän. Nej, skratta inte. Det är ju han som grundat den stora banken i X.»
Han nämde en af våre förnämste handelsplatser och en mycket känd bankinrättning.
Jag stod som fallen från skyarne, såsom man brukar säga. Men det förhöll sig verkligen som kloke gubben sagt. Sedan Gran icke längre umgicks med de forne kamraterne och ungdomsvännerne, såg man honom alt oftare i sällskap med sådane där »penningsjälar» hvilke han förut så hjärtligt afskytt. Det var en märkvärdig omkastning som väckte mycken munterhet i det glada laget.
»Ni skall få se, att han ämnar skrifva ett nutidsdrama,» sade man och skrattade utan återvändo under någon tid. »Han har slutligen funnit, att medeltidspoesien ej slår an i våre dagar. Nu studerar han figurer och karaktärer ur den högre finansen. Men det går väl med detta liksom med alla de förra förslagen. Det blir pankaka af alt samman.»
En dag omtalades, att Gösta Gran, »medeltidsfantasten,» framlagt förslaget till en ny, stor bank, en riktig framtidsbank på samma gång som en högst lockande inrättning för att förtjäna penningar redan i det närvarande.
Då vordo skrattsalvorna ännu starkare och längre uthållande. Det var att skratta sig aldeles fördärfvad åt. Kloke gubben kunde ej finna nog spetsiga och stickande ord för att håna den token Gran.
Men skrattar bäst som skrattar sist, heter det, och det var Gösta Gran som fick grundad anledning att skratta åt kloke gubben och alle de öfrige spefåglarne. Hans bankförslag gillades af hela den högre finansen i landet. Äfven de som mest förargade sig öfver, att de icke själfve, ehuru gamle penningmän och djupt förfarne i alt hvad bankväsen heter, kunnat hitta på något
