Med »folk» menade faster sådana som skaffa sig en fast lefnadsställning med goda inkomster.
Småningom drogo sig vännerna alt mera från Gösta Grans sällskap. Han märkte det, men låtsade ej därom, trugade sig aldrig på någon och var ständigt lika glad. Det hände dock, att man hörde honom någon gång, när han ej såg sig väl mottagen, mumla något om »brackor» och »usla penningsjälar.»
Under många års vistelse i främmande land glömde jag slutligen nästan bort Gösta Gran, då jag aldrig hörde något hvarken af eller om honom. »Gud vet, huru han kan ha det,» tänkte jag någon gång, när jag i minnet mönstrade ungdomsvännerne, men det var blott en hastigt öfvergående tanke. Ej häller sedan jag åter slagit mig ned i fosterlandet kom jag att så snart höra efter, hvart vännen Gösta tagit vägen.
En dag mötte jag på gatan en man som uppmärksamt betraktade mig och hvars anletsdrag förekommo mig som jag skulle hafva sett dem förr, ehuru för mycket länge sedan. Efter att under några ögonblick hafva noga skärskådat hvar andra, följde ett plötsligt igenkännande, och det på samma gång.
Det var han som vi kallat kloke gubben. Hjärtlig igenkänningscen, trofast handskakning och dussintals frågor utan att vänta på svar. Ändtligen lugnade sig den första ifvern. Jag sporde hvad den gamle vännen nu hade för sig.
»Vet du inte det?» lydde hans svar. »Jag är ju bankkamrer hos Gran.»
»Bankkamrer! . . . Hos Gran? Hvilken Gran?
»Gösta Gran, vet jag, vår ungdomsvän! Du tyckes inte veta af, att han sedan flera år är en af våre störste
