Det hela såg högst »respektabelt» och storartadt ut. Det var kanske icke fullt så präktigt som i Compagnie Lyonnaise i Paris, men verkligen något dit åt.
Efter tämligen lång väntan fördes jag slutligen af en mycket höflig, men också ganska »respektabel» vaktmästare i bankens stora uppassaredrägt in till herr direktören.
Gran hade till det yttre ej mycket ändrat sig, med undantag af att håret på hjässan var mycket tunt, men kindskägget riktigt storartadt. Han tog emot mig med stor vänlighet, om det också låg en tillstymmelse till bankmässig affärsbrådska i hans handtryckning och i uppmaningen att slå mig ned i en af de stora, väl stoppade och präktigt utstyrda armstolarne i granskapet af hans stora skrifbord. Han såg på klockan, log med ett ganska bankartadt leende och bad mig ursäkta, att hans tid vore så strängt upptagen, att han ej kunde lemna mig mer än några få minuter.
»Du förstår,» sade han, »gamle hedersvän, att jag inte kan fritt förfoga öfver en dyrbar tid.»
»Jag förstår nog det,» sade jag, »men hvad jag inte förstår är, att du med din lifliga inbillningskraft, med . . .»
»Att den inte passar, ville du säga,» afbröt han min utgjutelse, »till en sådan här affärsverksamhet. Då har du ej riktigt tänkt dig in i saken. Utan liflig inbillningskraft kan en affärsman och i synnerhet en bankman inte komma långt. Det är just den där kraften hos mig som uträttat alt det du här ser omkring dig och mycket mera som du inte ser.»
»Men idealet!»
»Idealet! Ja, jag sökte länge, men slutligen fann jag mitt ideal. Du ser hvilken form det tagit, men du
