vet inte huru mycket som under den formen kan skapas och alt som därmed kan uträttas. Om du tror dig med din penna kunna åstadkomma hundradelen af hvad jag med min bank förmår, så misstager du dig i hög grad, och detta inte blott i hvad man brukar, löjligt nog, kalla materielt afseende, utan äfven i hvad som fått namn af andligt».
»Och medeltiden,» erinrade jag och log kanske litet försmädligt, »och borgfröknarna och gotiken och hela den höga poesien i jämförelse med nutidens prosaiska penningbedrifter?»
»Prat, käre vän!» svarade Gran utan tecken till förlägenhet. »Hvem har ej varit ung? I bankverksamheten ligger, tro mig, ofantligt mycket mera poesi än i alla gamla dikter utan kärna och lif . . . Men nu får du ursäkta. Mina göromål för dagen kunna ej uppskjutas. Kom och ät middag hos mig och drick ett glas Larose i dag klockan fem, så kunna vi prata i lugn om nytt och gammalt och så skall du också få göra bekantskap med min hustru.»
»Ditt senaste ideal?»
»Mitt sista, käre du, det som öfverträffar alla föregående.»
Jag antog bjudningen, infann mig på utsatt tid i Grans vackra villa i en utkant af staden, fick göra bekantskap med hans sista ideal, ett mycket älskvärdt fruntimmer, åt en ypperlig middag, drack en förträfflig Larose och fick höra min värd utveckla en god del af sitt finansiela system, i hvilket han utan ringaste svårighet funnit lösningen af de mest invecklade »konflikter,» fullt ut så dramatiska som någon af dem han fordom tänkt ut, när han skulle författa teaterstycken.
