Besvärsgatan och Rue Duguai Trouin.
Då jag gick i »antiken» på konstakademien i
Stockholm, gjorde jag bekantskap med månge raske ynglingar
som hade högt sträfvande framtidstankar, men en af dem,
Alrik Alvin, öfverträffade de andre i stor tillförsigt till
sig själf. Ständigt talade han stolta ord om alt det han
skulle uträtta, så stolta, att kamraterne funno sig
öfverflyglade och därför skrattade åt honom.
Icke behöfver man tro, att Alvin vore utsedd till något större än akademiens öfrige lärjungar, sade de. Hvar och en trodde naturligtvis, att han själf skulle varda den förnämste, men det var just ingen annan än Alvin som vågade sig på att uttala sina innersta tankar.
När han icke ville sluta upp med att i de djärfvaste uttryck kläda sina förhoppningar, började kamraterne drifva gäck med honom. Han lät dock icke störa sig.
»Det är bara afundsjuka,» brukade han säga.
Men då gäckeriet vardt alt häftigare och mera bitande och slutligen utvecklade sig till en aldrig hvilande, storartad »drift», vardt Alvin otålig, stälde till uppträden af obehagligt slag och tvekade ej att försöka handgripligt göra sig gällande.
