»Vänta bara till dess jag kommer upp i modellskolan och tar den kunglige medaljen,» utropade han en dag, ursinnig öfver speglosorna, och knöt näfven åt dem som drefvo gäck med honom.
Detta gaf anledning till ett stormande uppträde, och under hånfulla ord, skrik och hvisslingar måtte Alvin, »kunglige medaljören,» såsom man genast kallade honom, rymma fältet för den gången.
»Han blir snart tokig af högfärd,» hette det bland kamraterne.
Alvin flyttade i vanlig ordning upp i modellskolan, men den kunglige medaljen hördes icke af. När han efter ett par års täflan icke fick någon utmärkelse, gick han upp till professor Nyström, akademiens sekreterare, och förklarade hela inrättningen vara en usel och föraktlig tillställning, hvarpå han lemnade akademien för alltid, hvilket dock icke tycktes hafva haft någon inverkan på professor Nyström eller på lärarne som njöto sin glada ålderdom och af hvilka fyra voro till samman omkring 350 år gamle.
Jag fördes snart åt helt annat håll än det konstnärliga och under ett par år hörde jag icke något af Alvin. Då jag då och då träffade någre af de gamle kamraterne och sporde dem efter den stolte framtidsmannen, sade de ständigt:
»Han är nog på Danviken.»
Det var all den upplysning de hade att gifva, och de voro öfvertygade om riktigheten i sin förmodan, hvilket också föranledde dem att med full hals skratta åt »galningen». Jag skrattade naturligtvis liksom de andre.
Om jag hade glömt bort Alrik Alvin, vet jag just icke, men säkert är, att jag icke tänkte på honom, då
