ledighet. Hvarför ta de icke afsked alle samman öfver första graden?»
»Å, kammarskrifvarne kunde nog också gå af,» sade extra-ordinarierne. »Då kunde vi ändtligen få oss våra 400 banko om året.»
Hvad skulle han likväl taga sig till, när han icke längre vore i tjänst?
»Ni skall få se, att han köper sig en ägendom och slår sig ned på landet,» sade en af hans förre kamrater. »Det skulle jag bestämdt göra.»
»Han reser visst utrikes,» sade en annan. »När man har pengar, är väl resor det roligaste af alt.»
»Kanske han gifter om sig; det är också en sysselsättning,» inföll en tredje.
Somlige gissade hit, andre dit, men ingen gissade rätt, och slutligen glömde man af Allander, då han icke längre syntes i kollegiet.
Kamrern bodde kvar i sin lilla våning vid Järntorget, där han bott med sin hustru. Ingenting antydde, att han ämnade byta om sina husliga vanor, och på det sättet förflöto flera år. När jag träffade honom vid Riddarholmskanalen, Räntmästartrappan och andra afgångsplatser för kullbåtar och ångfartyg var han väl några och femtio år. Under de följande sex eller sju åren — vi hade då kommit långt in på 1850-talet — tycktes han icke åldras mycket och fortfor att springa från den ena stranden till den andra för att se på afgående och ankommande farkoster. Städse var han vid godt lynne och talade om lyckan af att få komma ut på sjön eller att slå sig ned i någon skogsbacke eller på någon skuggrik äng långt bort från stadens buller och trängsel.
»Blott man har tid och medel,» tillade han vanligtvis. Men se det är så, att somliga ha inte tid och
