»Å, är man frisk och bor i en sådan stad som Stockholm, försummar man nog inte att göra lustturer, i fall man ej har tillfälle att någon längre tid af sommaren vistas på landet,» invände jag.
»Frisk! Jo, jag tackar!» utropade kamrern. »Man kan nog kallas frisk och äfven inbilla sig vara det och ändå ej komma ur fläcken, fastän man inte skulle önska högre än att få lufta på sig. Tror herrn, att alla människor ha tid att fara bort? Nej, det går min sann inte så lätt. Inte har jag tid.”
Hvad gjorde kamrern då? Han hade ingen tjänstebefattning. Redan vid några och tretio lefnadsår och efter blott femton års arbete i kollegiet hade han hunnit till andre tjänstegraden.
»Det har gått fan så fort för Allander,» sade hans kamrater, då han utnämndes till kammarförvandt.
När han nyss fylt fyrtio år, tog han afsked. Hans hustru hade dött kort tid förut. Hon hade fört förmögenhet med sig i äktenskapet, och då hon dog utan barn och utan slägt på sin sida, öfvergick förmögenheten till hennes efterlefvande man.
»Jag har så mycket att sköta, att jag omöjligt hinner med kollegiet,» sade Allander som djupt sörjde sin hustru. »Och när Euphrosyne inte är i lifvet mera, så bryr jag mig litet om att vinna befordran. Det hade nog kunnat vara roligt att höra henne kallas kammarrådinna, men om jag kallas sekter eller kamrer eller kammarråd, det är mig fullkomligt likgiltigt.»
»Han var en skicklig och påpasslig tjänsteman och en riktig arbetsmyra,» sade kammarråden, »och hade gärna kunnat hålla ut i ännu några och tjugu år.»
»Det gjorde han rätt uti, att han tog afsked,» sade de yngre tjänstemännen. »Det är åtminstone en
