Jag viste ej, om jag skulle skratta eller fasa öfver alla hans förbannelser och vilda åtbörder, och jag hade god lust att genast lemna honom, men kände likväl medömkan öfver honom och tänkte, att om han fått någon uppmuntran eller om kamraterne åt minstone icke så obarmhertigt drifvit gäck med honom, skulle han kanske hafva varit en helt annan människa, och själf var jag i det fallet ej utan samvetsförebråelser.
»Käre Alvin, låt oss nu tala litet om din tafla,» sade jag för att stilla hans vrede.
Det förslaget tycktes verkligen lugna honom något, ehuru han ännu en gång förklarade, att han icke det ringaste litade på mitt omdöme. Jag vore förledd, bestucken och hade för länge sedan kommit på afvägar. Emellertid talade vi om taflan, en figurmålning som var i det närmaste fulländad.
»Jag tror knapt, att du haft modell,» vågade jag helt varsamt framkasta.
Nej, det hade han visst icke haft. Han hade idealet för sin själs öga, och handen lydde hvad det ögat sade honom.
Jag tyckte mig dock finna, att rätta orsaken, hvarför han målat efter blott »själens öga», vore saknad af medel att gälda en modell.
Taflan visade ovilkorligt, att målaren hade ej ringa begåfning, men på samma gång, att han saknade tillräcklig underbyggnad och framför alt, att han icke haft lefvande natur för sig.
Alvin var naturligtvis icke nöjd med mitt omdöme, så varsamt detta än framstäldes. Detta hade han väntat sig, sade han än en gång med ett bittert leende, men han rasade likväl icke längre, utan stod helt stilla och betraktade sitt verk.
