Det var först då jag, i känsla af min egen oförmåga att gifva honom ett godt råd för taflans fullbordande, bad honom visa henne för ett par framstående konstnärer, som han åter började utgjuta sin vrede öfver mig, öfver konstnärerne och öfver hela verlden.
»Framstående konstnärer!» utropade han och sparkade till den skröpliga pinnsoffan, så att hon knakade i hvarje fogning. »Hvar finnas de framstående konstnärerne här i vårt usla land? Hvar i hela verlden får man tag i dem? De äro stackare alle samman. De arbeta blott för brödfödan, de uslingarne.»
Man kunde nog märka, att det vore brödfödan som Alvin saknade.
»Du borde resa, käre Alvin,» sade jag, för att studera de store mästarne i främmande land och äfven för att ytterligare lära dig något af konstens handtverk . . .»
Han afbröt mig med ett förskräckligt gapskratt, ett sådant som en romantiker skulle kalla ett »afgrundsskratt.»
Mitt förslag var kanske något obetänksamt. Hvar skulle den arme målaren få medel att resa, då han vore sänkt i djup fattigdom och ej hade utsigt till något understöd?
Jag sökte leda hans tankar bort från det som satt honom i nytt raseri och föreslog honom, att vi skulle gå ut. Det vore ju så vackert väder. Vi kunde göra en liten vandring till Djurgården, titta in på Blå Porten kanske och söka få oss en glad afton.
Han hade slutat med det ohyggliga gapskrattet, men hans vanliga bittra leende gjorde ej stort bättre intryck. Det kunde aldrig komma i fråga att gå ut, menade han. Under flere månader hade han ej varit utan för porten. Hans kläder hade för länge sedan vandrat till en pantlånare, och pantsedlarne voro också pantsatte.
