gräsmattor, blomstersängar och en liten dam, i hvilken en hög vattenstråle steg upp och bredde ut sig till en oändlighet af klara droppar som glänste i solskenet och föllo plaskande ned på vattenspegeln.
Det var en vacker syn och gjorde på mig ett högst behagligt intryck. Sådana där små paradis uti en stor stenöken äro just icke alldeles ovanliga i Paris, men jag var icke då ännu förtrogen med dem, och den hastiga öfvergången från den lilla, obetydliga gatan med det nästan ruskiga eller åt minstone högst tarfliga huset verkade riktigt underbart.
»Hvem får jag anmäla?» sporde den gamle mannen och stannade vid foten af en i sandsten präktigt arbetad trappa, som med några steg på hvar dera sidan ledde upp till en ingång på ett litet, men i den vackraste franska renässans bygdt hus, tätt omgifvet af blommor, murgrön och andra slingväxter. Det var något som erinrade om palatsen från Frans den förstes tid, fastän i minskadt mått, ett brant tak med sirade gaflar, några små torn, underliga skorstenar, något gladt, nästan brokigt, djärft och smekande på en gång.
Jag lemnade mitt kort. Den gamle tjänaren bad mig »göra mig den mödan» att stiga upp för trappan och skyndade att anmäla mig. Det dröjde ej länge förr än han kom till baka och förde mig in i ett rum i bottenvåningen.
Rummet var fyldt med konstverk. På väggarne hängde goda taflor af som det tycktes franske mästare. En af dessa taflor som satt längst ned vid ingången återgaf ett landskap med omisskänlig svensk prägel, men måladt med den på en gång lätta och kraftiga färg som
