utmärker det franska målningssättet, en präktig tafla. Jag sökte efter målarens namn. I hörnet till höger stod Gerda Alaric.
På bägge sidor om den stora, smakfullt utrustade spiseln syntes värdefulla bildhuggarearbeten, och andra dylika funnos i rummets fyra hörn.
Ur stora, halföppna, på konstrikt utskurna ställningar satta portföljer framstucko präktiga gravyrer. På ett lika konstrikt arbetadt bord midt på golfvet lågo praktverk i dyrbara band. På små bord här och där i rummet såg man teckningar och vattenfärgsmålningar.
En konstälskare måste känna sig behagligt stämd vid inträdet i detta rum som äfven i vackra och stilfulla bohagsting visade ägarens goda smak.
Mellan de tjocka, till hälften undandragna förhängena framför de öppna fönstren som sträckte sig ända ned till golfvet skådade man den täcka parken, genom hvars saftiga löfverk solstrålarne smögo sig in mellan konstverken och lekte på den dyrbara mattans mörka och dämpade färgsammansättningar.
Men innan jag hunnit uppfatta några enskildheter af den behagliga samverkan som åstadkoms af dessa konstrika och med omsorgsfull smak ordnade föremål hörde jag en röst som utropade mitt namn och på god svenska bad mig vara välkommen.
Det var mannen som jag sett framför Monna Lisas bild. Nu kände jag också igen honom sedan gammalt. Han stod nu i bättre ljus än i Louvre-galleriet. Men jag viste likväl knapt, om jag skulle tro hvad mina ögon och mitt minne intygade.
»Är det verkligen Alrik Alvin?» sade jag tvekande och tryckte den framräckta handen. »Monsieur Alaric, den berömde målaren, skulle . . .»
