Skrattet var dock ganska godmodigt, utan bismak af något bittert eller gäckande.
Jag suckade på konstföreningens vägnar. Priset var 25,000 francs. Taflan var för öfrigt redan såld.
»Och nu slå vi oss ned i det fria,» sade Alaric. »Jag har ty värr inte några stora, öppna fält med massor af ljus. I en stor stad får man nöja sig med mindre och vara glad, om man åt minstone kan få litet grönt med en bit luft, en smula svalka och litet fågelkvitter. Jag tycker om sådant där. Men jag tycker också om att inte ha många steg till storstadslifvet och till umgänget med kamrater, att se huru de arbeta och stärka mig själf genom åsynen af andras sträfvan, att byta ut åsigter, nöta bort egna skrofligheter och kanske också få fila på andras. Därför bor jag i Paris och är lycklig här, lyckligare än jag kunde vara på något annat ställe, fastän jag nog medger, att lifvet kan vara skönt litet hvar städes, blott man förstår att rätt uppfatta det, att själf gå framåt, men ej häller hindra andra att fullkomna sig.»
Var detta verkligen samme Alrik Alvin som fordom visat sig så människofiendtlig?
»Men hur . . .»
Spörjsmålet, om huru alt detta tillgått, kom åter fram, men afbröts ännu en gång af min värd som med en vänlig åtbörd bad mig taga plats på en bänk i en afsides vrå af den lille parken bland doftande grönska.
Hela området var vid närmare undersökning ganska litet. Blott få steg bak om den bänk där vi slagit oss ned dolde sig en med slingväxter klädd mur som skilde trädgården från en annan liten park, och Alaric sade mig, att det vore ej många steg därifrån till Rue Notre-Dame des Champs som stryker på andra sidan kvarteret. Men af gatornas buller hörde vi icke något, och deras
