»Låt oss nu söka upp min hustru och visa dig hennes atelier. Därefter gå vi till mitt arbetsrum.»
»Din fru målar, och ni ha likväl skilda arbetsrum?»
»Det bör man ha för att arbeta i lugn. Vilja vi söka råd af hvar andra eller för öfrigt samtala om våra arbeten, är vägen mellan oss ej lång.»
Fru Alaric satt vid sitt staffli och målade ett landskap.
»Min hustru har ännu ej kommit sig för att fullborda sina taflor i fria luften,» anmärkte Alaric. »Det är den enda punkt i hvilken hon ännu är litet gammalmodig. Hon målar mycket noggranna studier efter naturen, men det är ej nog. Hela taflan måste göras färdig i det fria.»
Fru Alaric log och skakade på hufvudet.
Hon var en glad och älskvärd landsmaninna, alldeles som jag förestält mig det fruntimmer som jag sett framför Monna Lisas bild. Men hennes man tog mig snart från hennes sällskap och förde mig till sitt arbetsrum. Han tycktes hafva brådt om att visa mig hvad han själf kunde åstadkomma.
»Hvad tycker du om den där bilden?» utropade han och förde mig fram till en tafla som tycktes nyss fullbordad.
Jag kunde ej annat än buga mig för ett sådant konstverk och bugade mig äfven för mästaren.
»Hvar enda bit målad i fria luften,» sade han. »Jag flyttar ut staffli och hela tillrustningen. Jag hatar de svarta skuggorna som man alltid får mellan fyra väggar och som verka så störande på arbetet. Jag vill att ljuset skall komma lika starkt från alla sidor, att hvarje ton skall gälla hvad den gäller i naturen.»
»Tror du, att Stockholms konstförening skulle vilja köpa taflan?» tillade han skrattande.
