Bekantskapen gjordes.
»Bär det af till andra sidan elfven?» sporde målaren.
»Ja, jag far öfver bron vid bruket,» svarade prosten. »Herrn kan gärna följa med.»
Alvin tackade och kände sig glad. Prostens ärende var snart uträttadt, och Alvin steg med honom upp i prosttrillan.
»Jag vill bara öfver till andra sidan,» förklarade Alvin, men prosten tyckte, att stockholmsherrn gärna kunde följa hem med honom och gästa i prostgården. Därom fördes en vänlig strid med många mellanslag, från prostens sida om de funderingar som hans församling hade att skaffa sig en altartafla och från målarens med frågor, om i granskapet funnes något ungt fruntimmer som brukade teckna efter naturen.
»Jo, här fins nog ett,» upplyste prosten, »och det är fröken Gerda på Fridnäs, patron Rosenfälts, rike Rosenfälts enda dotter.»
»Men det är långt till Fridnäs,» tillade han, hvarefter han återgick till frågan om altartaflan.
Vid senaste sockenstämma hade beslutits, att en altartafla skulle anskaffas, så vidt kostnaden icke öfverstege två hundra banko. Man hade hört sig för i Stockholm, men en professor som brukade förfärdiga altartaflor, ville ha minst tre hundra banko.
»De äro klåpare alle samman,» förklarade målaren.
»Ligger Fridnäs mycket långt härifrån?» sporde han omedelbart därefter.
»Å, så fasligt aflägset är det väl inte, och nog kunde vi fara dit, om det roar herrn,» sade prosten. »Under tiden få vi tillfälle att tala om altartaflan.»
Kyrkvärdarne hade som första vilkoret fordrat
