riktigt äkta färg, och i det afseendet hade de misstroende till professorn i Stockholm.
»Efter jag hör, att herrn är artist, kunde kanske vi göra upp saken,» tillade prosten. »Två hundra banko får herrn, och herrn kan få bo i prestgården och måla på min loge.»
Alvin hade ej stor lust. Först och främst ville han göra bekantskap med herrskapet på Fridnäs.
»Det är bara patron själf och fröken,» upplyste prosten.
»Jag nöjer mig med fröken,» menade målaren.
Prosten skrattade och åkte genaste vägen till Fridnäs.
Både patron och fröken voro hemma.
»Är fröken verkligen hemma?» frågade Alvin.
»Hon kom nyss,» upplyste drängen som tog emot hästarne.
»De äro underlige, de där stockholmarne,» sade prosten för sig själf, men Alvin hörde uttrycket.
Patron Rosenfält kom ut på trappan till herrgårdsbyggnaden, tog med mycken gästfrihet mot de främmande och uttryckte sin glädje öfver att få en gäst ända från Stockholm, en som därtill vore konstnär.
»Nu skall Gerda väl bli belåten,» sade värden.
»Det är jag säker om,» menade Alvin, »men jag blir ännu belåtnare, då jag får förnya bekantskapen.»
Patron såg förvånad ut.
»Herr Alvin känner således min dotter?» sporde Rosenfält.
»Mycket väl!» utropade målaren. »Måtte hon blott vilja lära känna mig!»
Värden frågade med ett par ögonkast prosten hvad stockholmsherrn egentligen menade med sitt besynnerliga tal, men prosten skakade på hufvudet och hviskade:
