Prosten skakade på hufvudet och tyckte det vara ett hädiskt tal, men gubben Rosenfält log och nickade bifall, och fröken Gerda nickade ännu frimodigare och mer uppmuntrande. Prosten tog snart afsked och reste hem.
»På det här viset få vi väl ingen altartafla,» suckade han.
Dagen därpå började Alvin måla Gerdas bild. Han arbetade med ny håg och friskare krafter än någonsin förr. Han var kommen in på en alldeles ny väg, tyckte han, och stockholmstiden med alla sina lidanden låg redan i ett aflägset fordom. Människorna omkring honom voro vänliga och glada. Det rosenfältska huset var ett mycket gästfritt hus. Naturen var leende och vacker.
Alvin började tycka, att lifvet icke vore så odrägligt, som det på den senare tiden förefallit honom. Det vardt för hvarje dag till och med alt vänligare och mera tilldragande för den stackars konstnären. Han kände ingen afund, oaktadt han såg att fröken Gerda målade ganska vackra taflor. Lyckligtvis vore de landskapsmålningar. Hade de varit figurtaflor, skulle han kanske ej funnit dem fullt så värderika, ehuru han visst icke velat fördöma dem, ty den som målade dem talade så aktningsfullt med honom, ofta så hjärtligt. Hon var dess utom så vacker och så innerligt god.
Gerda hade på fullt allvar studerat konsten i Paris, där hon med sin fader uppehållit sig ett par år, hvarefter hon med honom besökt Italien.
»Hvad fröken är lycklig!» utropade han mer än en gång, under det han arbetade på bilden och oupphörligt samtalade med sin älskvärda modell.
Och han afundades likväl icke hennes lycka. Det var kanske det märkvärdigaste.
