Sida:Gamla kort.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
189
BESVÄRSGATAN OCH RUE DUGUAI TROUIN

»Litet underlig,» fruktar jag. »Han vill inte förtjäna två hundra banko.»

»Hå, hvad säger käre bror?»

Fröken Gerda inträdde. Vid åsynen af den unge främligen rodnade hon starkt. Äfven Alvin tyckes erfara häftig sinnesrörelse. Han hade visserligen väntat att här återfinna uppenbarelsen från elfstranden, men fick likväl stark hjärtklappning, då han nu stod inför henne.

Gerda hade redan vid stranden varsnat främlingen hvilken då förekom henne mycket underlig. Han hade stirrat på henne, så att hon förskräckts och flytt. Äfven nu stirrade han på henne, men han hade vackra ögon, tyckte hon, efter hvad hon själf sedan tillstod, och hon kände sig ej mera rädd.

»Jag har kommit för att måla frökens bild,» sade Alvin, när hjärtklappningen började sakta sig.

»Så-å!» sade fröken.

»Mycket gärna,» tillade hon, »så vida pappa inte har något däremot.»

Patron Rosenfält ville visst icke hindra den saken. Han tyckte mycket om konst och konstnärer samt hade till och med själf i sin ungdom målat litet.

»Men hur går det med altartaflan?» frågade prosten.

»Får jag måla den heliga jungfrun?» sade Alvin.

»Ne-ej! Det går väl inte för sig», förklarade prosten. »Vi äro väl inga katoliker häller.»

»Till jungfruns bild har jag modell», sade Alvin mycket allvarligt; »men jag har ingen till en Kristusbild».

»Nå, det behöfs väl inte», menade prosten. »Den modellen måste en kristen bära i sitt inre.»

»Duger inte i vår tid», utlät sig målaren. »Vi ha inte forna tiders öfvertygelse. Vi göra bäst uti att inte våga oss på Kristusbilder».