Sida:Gamla kort.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
193
BESVÄRSGATAN OCH RUE DUGUAI TROUIN

hemma, men icke kan jag flyga omkring med er på studieresor. Här har du respengar.»

Alrik ville icke taga emot någon penninghjälp. Han var för stolt. Han ville själf arbeta sig fram, och Gerda skulle nog också själf förtjäna hvad hon behöfde.

»Men slutligen gaf jag efter,» sade Alaric till mig och tycktes göra sig en ära af en sådan eftergift.

Jag kunde ej afhålla mig från att skratta åt honom. Det gamla högmodet hade ej helt och hållet försvunnit.

»En förträfflig man, min svärfar!» tillade Alaric med uppriktig rörelse. Frid öfver hans stoft! Han afled, ty värr, kort efter vår afresa.»

Det unga paret studerade länge och flitigt.

»Men, vet du af hvem jag lärt mig mest?» sade Alaric. »Jo, af min hustru. Hon var den som först öppnade mina ögon för konstens sanna väsen. Nu har jag nog, det kan jag i förtroende säga dig, sprungit förbi henne — jag begriper icke, att hon ännu hänger fast vid en och annan gammal fördom — men det var likväl hon som gaf mig den första väckelsen. Utan henne vore jag väl ännu samme inbilske och okunnige klåpare som jag var, då jag bodde vid Besvärsgatan.»

»Nå, du målar icke altartaflor nu häller?» sporde jag och skrattade.

»Tycker du det! Jag fick en gång höra, att prosten som jag talt om ledsnade på alla underhandlingar och lemnade altartaflans öde åt sine kyrkvärdar. Desse gjorde upp affären med en gammal handtverksmålare i Kristinehamn som i sin ungdom lär ha gått i akademiens principskola. Han åtog sig att för hundra riksdaler och fem tunnor potatis måla en altartafla med riktigt äkta färg.»

Middagen i konstnärshemmet var högst angenäm. Äfven matsalen var konstnärligt ordnad, och

13