bordsuppsättningen intygade hvad ett konstnärspars smak kan åstadkomma, då materiela tillgångar ej saknas. Fru Alaric visade sig som den älskvärdaste värdinna och sörjde för både lekamlig spis och andlig vederkvickelse.
Efter måltiden satt jag länge i värdens och värdinnans sällskap på balkongen utanför fru Alarics arbetsrum. Det var en härlig majafton. Solen var redan nedgången, och den korta franska skymningen snart förbytt i djup natt, men med en strålande stjärnhimmel. Luften var ljum och fyld af vällukter från de många trädgårdarne i denna undangömda vrå af Paris. En näktergal sjöng helt nära balkongen och fick svar från grannens trädgård.
Vi njöto af det närvarande och talade om det förflutna och det kommande, om gamla minnen och nya förhoppningar.
Alaric var, såsom jag funnit honom under hela mitt besök, mild i sina omdömen och talade vänligt och kärleksfullt om alla människor.
Se, det kan man göra, då man sitter på sin egen balkong vid sitt eget lilla palats efter en fin middag vid sitt eget rika bord bredvid sin egen älskvärda hustru och då man i sin egen trädgård hör näktergalen slå sina drillar samt då man får 25,000 francs för hvarje liten tafla man målar, utom loford och utmärkelser, och redan är en berömd målare.
Det är icke så lätt, då man fryser och svälter vid Besvärsgatan, bredvid svinstior och smuts, och ej får sälja en enda tafla, men höra bara omilda omdömen, hån och speglosor.
——————
