»Ja, jag må säga, men inte begriper jag, att mamsell kan ha så stort tålamod. Gamla Brita är nog själfrådig många gånger, kan jag tänka, och det skulle jag då aldrig tåla. Och de unga flickorna se’n. Å, herre gud, det kan man väl förstå, hur det skall vara. Jag vill själf vara fru i huset.»
»Men jag är ju bara mamsell, jag,» anmärkte Karin Engelbert och log igen.
Hon kallades ej ens fröken, ty det var åtskilliga år före frökennamnets utsträckande till de ofrälse.
»Det är hvad jag säger. Hvarför har mamsell aldrig gift sig?»
»Naturligtvis för att ingen velat ha mig, eller för att jag inte velat låta ta mig.»
»Och det säger mamsell Engelbert och ser så glad ut! . . . Å, nog har det sports ett och annat för många herrans år se’n. Nå, nå, vi ska inte tala om den snön som föll i fjol.»
»Och ännu mindre om den som föll för tjuge och tretio år sedan,» anmärkte den gamla ogifta damen. »Nu skall fru Blom ha sig en påtår.»
»Det är ju omöjligt att säga nej, när lilla, rara mamsell Engelbert bjuder så hjärtinnerligt snält . . . Nej, bevare mig, inte en hel kopp. Jag tackar, jag tackar. Det får väl gå då för en gång och för det rysligt goda kaffets skull . . . Hvad var det jag skulle säga nu igen? Jo, det var om de förskräckliga pigorna. Det är rakt omöjligt att stå ut med dem.»
»Å, de äro väl inte värre än andra människor, skulle jag tro,» invände mamsell Engelbert.
»Inte värre! Ja, man skall då ha ett sådant änglatålamod, som min nådiga mamsell, för att komma ut med de välsignade slynorna. Hvad tror mamsell, att
