»Å, så fru Blom säger! Skulle yttersta domen ha något sammanhang med Tildas hatt?»
Nu vardt frun riktigt ond. Hon satte både koppen och fatet häftigt på brickan. Och rodnaden steg ända upp till hennes löslockar.
»Mamsell Engelbert! Jag är inte van att höra skämt öfver heliga ting. Jag är blott ett redskap i herrans hand, men i min ringhet måste jag straffa de belackare.»
Värdinnan hade stor möda att blidka den uppretade, gudliga frun som brukade gå på alla konventiklar och bönesammankomster och vid hemkomsten från hvarje heligt möte örfila upp sina pigor, »de ogudaktiga slynorna».
När fru Blom gick från mamsell Engelbert, neg hon och tackade och såg mycket vänlig ut, men strax därpå skyndade hon först till syster Andersson, sedan till syster Pettersson och därefter till syster Lundström, alla systrar i De heligas arfslott, ett »rättroende» sällskap i Upsala.
»Karin Engelbert är en farlig människa,» hette det snart ända från Kungsängen och långt ned i Svartbäcken, från Fjärdingen till Vaksala tull.
Fru Blom var enka efter skomakarmästaren och husägaren Blom, känd inom studentkåren såsom en ytterst hjälpsam man, mot tjugufem, ända till fyrtio procent, och enkefrun hade en »ganska nätt», d. v. s. icke så liten förmögenhet, hvarför hon också intog ett ganska framstående rum inom De heligas arfslott. Man lemnade henne det rummet ingalunda af verldslig vinning eller emedan man ville tillbedja guldkalfven, utan emedan hennes rikedom vore ett redskap i den högstes hand. Det var han som sändt henne bland de trogne stridsmännen för att hjälpa dem att kämpa mot verldens ondska.
»Syster Blom är ett redskap,» brukade pastor Mildner säga.
