»Ett redskap,» upprepade hjorden mycket andäktigt.
»Jag är bara ett redskap,» sade fru Blom i kristlig undergifvenhet hvarje gång hon delade ut örfilar åt sina pigor. »Ödmjuker er för den tuktan som kommer ofvan från.»
Hon var ett ganska resligt fruntimmer och hade sällan någon piga som ej måste se upp till henne, det »gudomliga redskapet», såsom äfven hennes tjänare kallade henne, fastän just icke med samma uttryck som låg i pastor Mildners helgonskinande anlete.
Det var många som skrattade åt det »gudomliga redskapet», men det hade funnits och ännu fans äfven de som ryckte på axlarne åt mamsell Engelbert. Medlemmarne af De heligas arfslott afskydde henne, i synnerhet sedan hon råkat stöta sig med fru Blom för Tildas hatt, men äfven de som icke hörde till det heliga samfundet och som kunde tycka, att mamsell Engelbert nog vore en ganska hygglig människa, funno henne likväl »bra underlig».
Karin Engelbert var dotter till en på sin tid mycket känd och omtyckt professor, som gifvit sin dotter god uppfostran samt äfven något af sin egen lärdom. Hon var hemmastadd i flere kunskapsgrenar och skulle nog hafva kunnat taga en ganska vacker filosofie kandidatexamen, om sådant varit brukligt på den tiden. Men detta fann man då ännu löjligt, till och med opassande för ett fruntimmer, att icke säga rent af oanständigt.
»Kunskapen är icke tung att bära,» brukade hon säga, när hon hörde någon förundra sig öfver, att hon läst och lärt så mycket.
Hon dansade verkligen lika lätt och äfven lika gärna som den okunnigaste af sina jämnåriga. Hennes skratt klingade lika hjärtligt och friskt som någon annan ung
