som jag kunde komma öfver ens med, ingen som tyckes ha någon aning om hvad en kvinna duger till, ingen som inte inbillar sig, att hon är bara ett bihang till mannen.»
»Jo, jag ville just handskas med den som tänkte behandla Karin som ett bihang,» sade Brita och såg mycket morsk ut.
Karin lefde med sin Brita i det gamla fädernehuset. Stadens ärbara fruar, i synnerhet inom borgerskapet, funno det mycket djärft, nästan oanständigt, och det sade de äfven, åt minstone till Brita, men både hon och hennes unga matmor skrattade åt de goda fruarnas omtanka.
»Hvarför inackorderar hon sig inte?» sade fruarna.
»Jo, det vore just trefligt,» sade Karin. »Men vi måste tänka på att sätta i verket de gamle planerne.»
»Det är jag med om,» sade Brita.
Mamsell och hennes piga började nu räkna och göra öfverslag.
»Huset är vårt,» sade mamsell.
»Ja, det är vårt,» sade pigan.
Det föll icke Brita in, att det som vore Karins ej också skulle vara hennes. Hon hade ju varit i huset i några och tjugo år, alt sedan professorskans tid, och hade hjälpt professorn med flickungen i många år.
»Vi äro bra lyckliga i jämförelse med så många andra,» sade mamsell Karin. »Sorger få alla vara beredda på, men de få ej hindra oss att göra nytta, och det ej blott för oss själfva, utan först och främst för våra medmänniskor . . . Huset här rymmer nog flera än oss två. Inte står det riktigt bra till i samhället, det måste man väl medgifva, och inte blir det bättre, om man ej börjar med början, jag menar med barnen. Det är just samhällets stora olycka, att så många barn måste växa upp
