i okunnighet och elände. Hvad samhället gör för att afvända detta är långt ifrån tillräckligt, och det är för öfrigt bara af det strängaste nödtvång utan någon varm människokärlek. Den enskilda kan ej göra mycket, men om litet hvar tänkte på saken på fullt allvar och grep sig riktigt an, skulle åt minstone något mer kunna uträttas . . . Nå, det där ha vi ju talat många gånger om, kära Brita, och du tycker nog som jag.»
»Visst gör jag det,» nickade Brita, »och jag förstår nog, att Karin vill rädda så många barn som möjligt. Men låt oss nu räkna öfver. Huset är vårt. Litet pengar ha vi också efter professorn.»
Det var dock ej mycket, men Karin och Brita gjorde öfverslag och togo med i räkningen alt hvad de sjelfva kunde skrapa ihop, Karin med några undervisningstimmar i familjer samt med åtskilliga nätta handarbeten, ty hon var skicklig äfven i sådana, och Brita med väfnad, strumpstickning och dylikt. De voro vana vid arbete och läto ingen stund af dagen förflyta i overksamhet.
»Och så måste vi vara mycket sparsamma,» sade Karin. »Tror du inte, Brita, att vi kunna göra början med åt minstone ett par stackars barn?
»Ett par ungar rå vi nog med,» förklarade Brita. »Jag skall gå upp ett par timmar tidigare hvar dag.»
»Det är hvad jag också ämnar göra,» sade Karin.
Och så tog den då ännu unga mamsell Engelbert i sitt hus ett par trasiga och smutsiga barn, de värsta hon kunde få tag i, och skötte dem på det ömmaste.
»Usch, att Karin Engelbert vill befatta sig med sådana trasungar,» sade hennes ungdomsvänner.
Det var början till en uppfostringsverksamhet som sedan fortsattes under en lång följd af år i det engelbertska huset.
