»Hon förhärdar sitt hjärta,» sade den andre och såg andäktigt upp i taket i styrelserummet.
Men man lemnade henne icke i fred. En dag anmälde sig hos henne ett ungt fruntimmer som sade sig vara lifvad af oemotståndlig håg att verka i samma syfte som »den vördade barnuppfostrarinnan» — så föllo sig orden — och tillbjöd denna sina tjänster såsom medhjälperska och underlärarinna.
Karin Engelbert var snart gammal och skulle nog hafva behöft hjälp, i synnerhet som Brita, hvilken var hela tjugo åren äldre, för hvarje dag vardt allt svagare och mindre lämplig att biträda med barnens skötsel. Men hon kom snart under fund med, att det unga välvilliga fruntimret vore en af de utskickade från De heligas arfslott och hon afskedade henne i all tysthet, sedan hon så lifligt väckt den ungas blygsel öfver ett sådant förräderi, att denna aldrig mera lät bruka sig i den »heliga sakens» tjänst.
»Hon förstör slutligen vårt eget folk,» jämrade sig de styrande inom arfslotten.
»Låt mig försöka hvad jag förmår,» sade fru Blom och såg redan på förhand ganska segerstolt ut.
»Inte är hon just den finaste underhandlerska,» sade pastor Mildner, »men herren gud låter underverk ske i de svaga.»
På det sättet började äfven »redskapet» att arbeta på Karin Engelberts omvändelse. Hon gjorde det på sitt sätt ganska fint, talade icke om De heligas arfslott, utan höll sig i allmänhet till dagens skvaller och klagomål öfver de ogudaktiga pigorna, något som också verkligen intresserade henne själf mest. Om mamsell Engelbert icke vetat, att fru Blom hört till arfslotten, skulle
