hon aldrig hafva misstänkt den egentliga afsigten med de många besök som frun så plötsligt börjat göra hos henne.
»Att Karin kan låta den skvallerkärringen och pigpinerskan springa här dag ut och dag in, förargar mig,» puttrade gamla Brita.
»Ack, kära Brita, låt människan komma så ofta hon vill. Inte bryr jag mig om hvad fru Blom pratar. Hon tycker så mycket om vårt kaffe, att vi borde känna oss riktigt stolta.»
»Hm, Karin tar då alt från den glada sidan,» fortfor Brita att puttra.
»Det har jag också mått bäst af,» förklarade Karin och skrattade åt Britas dåliga lynne.
Men så förargade fru Blom sig så häftigt öfver att ej få medhåll af mamsell Engelbert i frågan om Tildas hatt och den yttersta domen, att hon beslöt att lemna synderskan åt förtappelsen.
»Hon vill inte räddas!» skrek fru Blom till pastorn. »Jag tar min hand från den gudlösa.»
Då började förtalet och skvallret åter med full fart, starkare, ilsknare och oförsonligare än någonsin förr. De flesta som deltogo i detta bakdanteri gjorde det sannolikt icke i fullt medvetande af att förtala och »illa berykta», utan endast i helig vrede mot en förhärdad synderska och för att därmed främja den »heliga saken». Det är ju möjligt, att äfven ledarne i De heligas arfslott handlade efter samma öfvertygelse. Det ligger i sådana samfunds natur att handla på det det sättet, och medlemmarne behöfva därför icke vara skenheliga. Det var åt minstone hvad den förtalade själf tänkte.
Åsigterna om Karin Engelberts mångåriga verksamhet växlade ännu en gång. Oaktadt de tydliga prof man haft på denna verksamhets välsignelserika följder, vordo
